På onsdagen står jag inte ut längre. Ju mer jag tänker på att hela vårvinterns jobb är spoilerat, hur lång tid det tar att få ordning på allt igen desto mer förtvivlad blir jag. Jag orkar inte en enda gång till! Jag orkar ingenting.
Framemot eftermiddagen ringer jag vårcentralen och får prata med syster Fredrik. Han är världens bästa syrra, hård och rättvis men framförallt lyssnar han på vad man säger till skillnad mot de andra drakarna som huserar växeln ibland.
Jag förklarar så gott jag kan vilket inte är lätt när världen är inlindad i ett töcken och han frågar om jag kan vänta några veckor.
Några veckor! Jag känner att rösten åker upp i falsett när jag säger att jag behöver sova nu inte om några veckor.
- Låter ansträngd och forcerad säger syster Fredrik och jag funderar fortfarande om det är till mig eller sig själv han säger det, men de orden fick mig att inse hur jävla illa det är ställt egentligen. Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka då jag för första gången på länge övermannas av känslan att vara riktigt nära att bryta ihop.
-Hörru, nu gör du såhär säger syster Fredrik. Idag är akuttiderna slut och i morgon kommer det att vara knökfullt men ring 8 prick på fredag morgon så ska vi ordna detta.
Någonstans måste jag ha lyckats få fram mitt budskap för han fortsätter med att han förstår att det är paradoxalt att jag av alla ska ringa så tidigt men det tyvärr det enda alternativet jag har om jag vill komma fort. Han upprepar dessutom orden fredag, åtta och prick flera, flera gånger så att det tom fastnar i min degiga hjärna.
Någonstans i dimman är jag glad att det är två morgnar kvar därför att då är chansen större att jag lyckas komma upp. Jag börjar genast mantra: Jag ska upp 07:00 när klockan ringer på fredag. Jag ska upp 07:00 när klockan ringer på fredag. Jag ska upp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar