
I hela tre veckor upplever jag ynnesten att vakna sen händer två saker som raserar precis allt.
Först införs den förhatliga sommartiden. Stor ångest. Den idiot till politiker som återupptog iden förtjänar en gaffel i pannan! Och var sjutton är alla bönder som hade vett nog att protestera så till den milda grad 1916 att detta idiotiska påfund slopades?
Synd att George Vernon Hudson är död, annars hade jag definitivt gafflat honom i hälsenan.
Det brukar ta mig ett par månader att komma i takt igen oavsett om det handlar om sommar- eller vintertid. Det borde inte vara så att en timme tidigare ger att jag kommer upp först en timme senare men så är det iallafall. Men två timmar är rätt överkomligt, speciellt i jämförelse med de fem som det var i julas och jag hoppas på att det bara ska ta 3-4 veckor att komma ikapp.
Och veckan därpå är jag ute och äter middag med mina barn, det blir sent och jag är hemma 23:30. Eftersom det tar ett par timmar för mig att koppla bort hjärnan och det råkade vara en söndag så saknades marginaler inför måndagen helt. För en redan darrig mat&sovklocka är det förödande, det slutar naturligtvis med sedvanligt kaos och åter är jag tillbaka till att somna när det börjar bli morgon.
Jag försöker hanka mig fram, blir extranoga med alla rutiner, svalt, mörkt, inga tupplurar, sovdags vid 23 osv osv. Känslan är att jag inte sover och aldrig vaknar. Naturligtvis sover jag, jag somnar ju vid 3, det stora problemet är att jag sover åt helvete för lite, kroppen aldrig vaknar och att hjärnan rymt till Långtbortistan.
Mot slutet av veckan får jag allvarliga bekymmer med minne och tankeverksamhet . Enkla instruktioner blir rena hieroglyferna och långa meningar tar jag inte in, när de kommit till slutet kommer jag inte ihåg vad som sagts i början. "Jag ska hämta ett paket hos dig" får mig att fundera varför jag ska springa runt i huset på jobbet med ett tungt paket och jag svarar något riktigt idiotiskt helt utan vett och sans som jag lyckligtvis inte minns (dock kollegans minst sagt irriterade minspel).
Jag känner mig som en dement gammal gumma och funderar på när jag kommer att glömma att hålla tätt och hoppas i mitt stilla sinne att det inte blir på jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar