Sömnen hittills

Man kan tycka att jag, som är vetgirig, borde ha kommit längre i mitt komplicerade förhållande till sömnen än vad jag har gjort. Jag har varit bergsfast förvissad om att mina sk "problem" har berott på det som omgivningen talat om för mig - att allt beror på att jag är slö, slapp och likgiltig.

Så småningen om accepterade jag att jag mer eller mindre alltid haft djävulskt svårt att komma upp och insåg att jag alltid kommer att ha. Att jag varit vaken halva natten har varit av underordnad betydelse och ett utslag för min slapphet och svårighet att ta mig själv i kragen.

Problem blev det egentligen först då jag som nyskild högskolestudent skulle försöka få ihop hela tillvaron, att jag begåvats med ett mycket morgonpiggt barn och två kvällspigga underlättade inte precis. Innan hade jag haft nattjobb, som visserligen inte är optimalt men i vart fall bättre än kontorstider. Barnen har en morgonpigg fader som tog morgonpassen, så på det stora hela var min lokala dygnsrytm en tillgång fram till att jag blev ensamstående.

Det morgonpigga barnet lärde sig mycket tidigt hur TV, VHS och DVD fungerade och hur det gick till har jag ingen som helst aning om. Jag fick naturligtvis otroligt dåligt samvete över vilken usel moder jag var som inte klarade av att ta hand om min egen unge, fy fasiken, sådana som mig borde sättas på vatten och bröd bakom lås och bom. Och ju mer dåligt samvete jag fick desto mer gjorde jag upp med mig själv att i morgon då ska jag upp. Det funkade ibland men väldigt ofta inte.

Här någonstans började jag läsa alla sov-gott-tips och sakta men säkert insåg jag att jag var tvungen att förändra saker och ting i grunden. Det är lättare sagt än gjort att sluta älta när man precis gått igenom en skilsmässa eller när man lider av kroniskt dåligt samvete.

Det första jag gjorde var att bestämma mig för att inte ha dåligt samvete mer annat än om det faktiskt är befogat på riktigt. Så ok, jag var en dålig moder, otur för mina barn men det var bara för dem att gilla läget eller flytta till sin far. (Med facit i hand konstaterar jag att jag inte var så dålig ändå för ingen flyttade förrän det var hemifrån).
Det var ett oerhört viktigt steg därför att det var första steget i att ta kontroll över mina egna tankar.

Det andra nästan lika viktiga steget var att förstå att det är jag som väljer hur jag vill reagera. Följande läste jag i en klok bok med en titel och författare jag inte minns:
Om någon säger att jag är en skitskalle kan jag bli ledsen men det är inte orden i sig som gör mig ledsen utan det är mina egna tankar och tolkningar av orden som sårar, dvs jag sårar mig själv och väljer att göra det alldeles frivilligt. Det motsatta, om jag inte kan styra vad jag känner så betyder det att jag kan skicka den som säger att jag är en skitskalle, på terapi för att jag ska må bra. Med andra ord - det är jag som väljer med vilka känslor jag ska reagera.

De där två sakerna hade en viss betydelse för mina sömnproblem därför att jag nu kunde ta kontrollen över min egen hjärna när jag skulle sova. Det här var en process som tog flera år och troligen hade den förkortats radikalt om jag fått professionell hjälp, men vad fasiken vem söker hjälp för att man är en latoxe?

Så efter det här hade jag kommit en bra bit på väg när det gäller mig själv som person men i sak har det trots allt haft mindre betydelse för sömnen. Så jag fortsatte att kämpa på och lärde mig mödosamt avslappning (vilket var omöjligt innan hjärnkontrollen), jag skaffar mörkläggningsgardin och takfläkt för att få svalt och mörkt. Jag slutar med kaffe efter 16 och te helt och hållet. Jag börjar hålla mer koll på vad jag äter och undviker snabba kolhydrater på kvällen och så är det en hel massa saker varav en del ingår på rutin och andra förkastats.
Som jag sa till syster Drake i telefonen, jag vet snart inte vad jag inte testat.

Så nu ligger jag inte längre och grubblar eller ältar utan somnar på 10-15 minuter mot tidigare evigheter. Det funkar hur bra som helst om jag jobbar för det och, naturligtvis, om klockan är efter 03:00.

Det riktigt ironiska är att jag fram till tonåren var en extrem morgonmänniska som gärna vaknade med ljuset vilket betydde vid 3-4 tiden.
Ack, hur kunde detta rasande förfall ske?