Förmiddag

Det som kännertecknar mig är att det inte går att prata med mig förrän tidigast klockan 11. Jag kan höra att människor pratar med mig och fastän det tar en stund så förstår jag vad de säger. Ofta formulerar jag svar någonstans i huvudet men sen när de ska bilad till talade ord så tar det tvärstopp. Kommunikationen mellan hjärnan och munnen fungerar helt enkelt inte.
Det händer trots allt att jag talar men om det sker så minns jag det sällan efteråt. Det händer att kollegor påpekar att jag sagt det där i morse och tanken är nästan alltid spontant: Va? Gjorde jag?

Ett riktigt mysterium är hur jag får saker uträttade, jag ser ju bevisen på eftermiddagen men minns inte hur det skett. Det skulle gå att förklara om det var rutinartade arbetsuppgifter men det är ofta betydligt mer komplicerat än så.

Ofta, ofta är jag så ebarmligt trött att det bokstavligen är svårt att andas. Varje andetag är en ansträngning. Att det susar i huvudet och att världen är dimmig går an men den där tunga andningen är så in i jäsikens jobbig. Det är inte astma, det vet jag därför att jag vet hur astma känns efter att ha fått ett anfall som gravid. Det är bara så tungt, så tungt.

Klockan 11 brukar dimma skingra sig något och jag brukar äta brunch. Frukost är inte att tänka på eftersom det bara gör mig illamående och om jag ska hinna äta ordentligt så har jag slagit ihop frukosten med lunchen. Det brukar bli soppa, macka och en massa grönsaker.