I väntrummet står jag. Jackan och ryggsäcken är snyggt placerad i den närmsta fåtöljen medan jag står bredvid och det retar troligen några stycken men jag orkar bara inte bry mig. Jag undrar om det är någon som ser hur det är fatt för ingen säger något till mig.
I väntrummet finns det ett vackert akvarium och jag funderar på varför i helvete de envisas med att ha lugnande pryttlar. Det är ungefär det sämsta de kan ha just nu. Jag retar mig så in i vassen på det där akvariumet, Här försöker jag få sova på normala tider och de ska ha mig till att somna på studs. Galenpannor.
Dessutom är fiskarna fula.
Doktorn visade sig vara en äldre herre med pigga ögon och lite för lite hår.
Jag hade förberett mig i två dygn på vad jag skulle säga och vad jag vill. Det blir pannkaka.
Jag hinner ungefär 2cm innanför dörren då tårarna börjar spruta och jag hasplar ur mig allt och troligen i en enda salig röra för herr doktor verkar inte förstå någonting. Han frågar om barn, sambos, rökning och gud vet vad som jag inte minns men mellan snörvlingarna svarar jag ja på nästan allt utom på några gånger då jag klämmer i med ett nej. Däremellan så rinner tårarna och jag blir oerhört irriterad på det därför att jag inte är ledsen, jag är bara så totalt slut.
Sen vet jag att jag förklarade igen varpå han med undran i rösten frågade om jag verkligen inte sovit mer än 2 timmar/natt i 20 år. Jag försöker förklara igen men samtidigt inser jag att jag hoppar över det mesta, att det bara är fragment som kommer ut ur munnen. Herregud jag är verkligen helt slut eller så är han ovanligt trögfattad!
Borta är alla funderingar om felställda mat&sovklockor, sovschema etc. Jag får bara fram att jag vill somna, att jag inte har några fel på att sova men jag behöver något. Nu!
Doktorn börjar förklara skillnaden mellan insomningstabletter och sömntabletter men redan efter 5 ord tappar jag irriterat koncentrationen, jag koncentrerar mig på att svara "Det där behöver jag" vid rätt tillfälle och jag gav blanka katten i att doktorn hade en hel massa andra saker att säga.
Fastän jag har obefintlig med verksamhet i skallen fastnade en sak: Han frågade varför har du inte kommit tidigare. Och jag svarade att jag trodde att livet skulle vara såhär.
Jag fick det jag ville, tror jag. Imovane.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar